vorsicht

LIC! Okej, jag ska inte ljuga, det är precis det jag gör. Lite väl mycket har jag upptäckt. Då kanske det är lika bra att saker är som dom är, eller blev. Just nu känns det som jag ska kvävas, allt och alla är borta. Jag undrar vart dom tar vägen, långt från mig iaf.. Kanske inte bokstavligt talat, men ändå. Jag vet inte vad som är värst, faktiskt. Något är ju väldigt fel iaf, men eftersom ingen nånsin säger nånting så kan jag ju aldrig få veta. Det bara händer, och sen får jag bara finna mig i det. Jag har ju iaf förstått att det bara beror på mig, varför vet jag inte. Det är väll bara så det är...