vorsicht

I dag åker jag hem till ön, ska väll bli ganska skönt. Jag känner mig ganska likgiltig just nu. Jag vill bara att det här året ska ta slut, så det kan bli vår och sommar. + att det här året inte vart särskilt bra, så jag vill att det ska bli ett nytt år, typ ny start. Även fast jag vet att det iaf första halvåret kommer bli ungefär precis som det här året, men ändå. Jag är också så förbannat trött på allt och alla, nästan. Jag hatar allt jävla vel, jag bli så förbannad när jag tänker på alla fega jävlar. Hur svårt är det att säga som det är? Vissa säger att dom inte vill vara taskiga, men det är fan så jävla mycket taskigare och vela, typ små ignorera och komma med dåliga ursäkter. Typ som "jag mår dåligt, jag behöver va för mig själv, blablabla" Excuses, excuses, excuses! Sen när folk ska komma med alla jävla dåliga ursäkter, så borde dom iaf göra det trovärdigt, det är så jävla enkelt att genomskåda alla jävla ursäkter så man vet inte om man ska skratta eller gråta. Det är så jävla mycket bättre att va ärlig och säga som det är, visst det kanske gör ont just då, men då vet man hur det är, kan acceptera det och gå vidare. Men om det är en massa vel, folk som sakta och ofta som dom tror, obemärkta försvinner mer och mer, vilket det aldrig är, när folk inte "vet vad dom vill" är det 1000 gånger så hemskt och tidskrävande om inte annat. Jag blir nästan mest arg på mig själv för att jag kan vara så jävla naiv ibland, får för mig att jag ska ge saker chanser som jag vet att det kommer gå åt helvete med. Eftersom det på ett eller annat sätt alltid gör det. Och att jag också ger folk som jag vet kommer göra det ett helete för mig chanser. Jag vet ju bättre än att hålla på med massa känslomässigt trams. Jag hatar när det kommer nån som rubbar min övertygelse om att kärlek bara är massa trams. För det är det verkligen, jag har alltid vart anti kärlek, och jag kommer jävla fortsätta vara det också! Jag har aldrig förstått mig på det och kommer nog aldrig göra det!